Från Tioman till Singapore

I går gick vi upp kl.7 för att hinna med båten från Tioman kl.7.30. Förutom att vi var trötta och lite oroliga om vi skulle få någon bussbiljett till Singapore gick det fint. När vi kom i land sprang Petter till buss-stationen och Jenny tog hand om packningen. Yes, Petter lyckades roffa åt sig dom 2 sista biljetterna. Vi hade en timme på oss att äta frukost och ta oss till bussen. Vi hittade inget direkt frukost-ställe utan fick slå till på varsin grillad macka med pommes frites. Jennys mage som vi trodde stabiliserat sig dagen innan, började åter igen röra på sig. Efter vi hade ätit började vi promenera till bussen och det var varmt och svettigt och Jenny började klaga på magont.

Framme vid bussen verkar det som om våran buss är 30 minuter sen, så vi hade gott om tid att sitta ner. Jenny spenderade sina sista malaysiska pengar på att springa på toa (hade jag haft mer ork, hade jag säkert kunnat få till någon sorts mängdrabatt). Panikslagen över att sitta på en buss i 4 timmar utan toalett, så var inte tårarna långt borta för Jenny. Men våran nya norska vän gav henne en påse att ha med sig på bussen. Väl på bussen somnade hon och påsen förblev oanvänd.

Nu kommer två små sidospår där både Petter och Jenny skriver sina tankar om vad som hände vid gränsen till Singapore.

Petter:
Väl framme vid gränsen var det att ta sin packning och bege sig mot tullkontrollen. På vägen genom den stora lokalen satt det en hel del plakat om regler för inresande till Singapore, bla bla bla läste jag. Jag har väl för fan gått genom en massa tullar genom livet, och jag vet, knark är bajs och så vidare. Efter jag har visat passet är det dags för tullen, grön eller röd, hmm.

Nej, jag har inget knark på mig, och inget att deklarera. Så grön kö blir det. Väskorna på bandet, Petter genom metalldektektorerna, visar att det inte finns knark i kepsen, tömmer fickorna och där blev det fel.

Tullmannen Göran pekar på mitt ciggpaket och frågar:
- Har du betalat skatt för detta
- Hmmm, nja, betalat och betalat. Jag har ju betalat pengar för paketet, kanske inte här men, ja du vet...
- Har du fler paket på dig?
- Om jag har fler paket, tja om du menar flera cigg-paket, tror jag har ett i väskan.
- Kan du öppna väskan är du snäll.

Fan, jävla skit-tull. Jag öppnar väskan och det trillar inte bara ut fyra ciggpaket utan ett par bärs jag glömde att jag hade i väskan. Göran ropar på sin tullkompis som tar mig och min väska under armen och in i ett litet rum. Det här blev ju lite dumt. Görans kompis ber om mitt pass och börjar fylla i ett formulär, lite standard frågor, bla bla. Jag är fortfarande ganska coollugn. Efter Görans kompis frågor var jag på väg därifrån, trodde jag, nä nu skulle jag in till Görans kompis kompis som är tull-chefen. Nu började svetten rinna på ryggen. Jag sätter mig och får en jävla avhyvling. Sen frågar han mig om jag inte har sett skyltarna på väg in, nej, säger jag. Då knackar han på en skylt på väggen, nu mår jag dåligt. Straffet för att inte förtulla mina varor är 200 dollar per sak eller fängelse, snabb huvudräkning, 1600 dollar, eller fängelse. Vi sitter tysta ett tag, sekunderna tickar väldigt långsamt. Till slut reser sig Görans kompis kompis tull-chefen och suckar.

- För att det är första gången du reser till Singapore kommer jag se genom fingrarna på detta, betala tullavgifter och försvinn härifån.

Lättad betalade jag 30 dollar och gick genom dörrarna där Jenny väntade.

Jenny: När det var dags att gå igenom tullen, så tänkte jag bara på om det kanske var så at jag hade feber. Den norska vännen hade skrämt upp mig lite och sagt att det var inte säkert att jag skulle få komma in i Singapore om det nu var så att jag hade feber. Jag kände mig ju väldigt varm och hade haft lite frossa på natten innan, så jag kanske hade feber tänkte jag.

Men när jag har gått igenom tull-bågen är det ingen som bryr sig om mig, så lättad tar jag mitt bagage för att vänta på Petter som är bakom. Men va fan, han har visst stannat och pratat med tullkillen Göran. En annan tullkille ropar på mig och säger att jag måste ta hand om Petters stora ryggsäck. Medans jag försöker baxa ner hans ryggsäck från bandet, så ser jag att Petter börjar dra fram sina ciggpaket och strax går dom bort in i ett rum. Göran kommer fram till mig och säger åt mig att vänta på andra sidan glasdörrarna.

Helt plötsligt har min gamla magont bytts ut mot en ny sorts magont. Jag står där med alla vår tunga packning och bara väntar (det känns verkligen som en evighet). Jag ser Petter sitta i ett annat rum och sen ser jag att dom går in i ett annat rum. För andra gången på denna dagen känner jag att tårarna är på gång. När ska jag få se Petter igen, är det enda som for runt i mitt huvud. Jag ropar på Göran och frågar hur lång tid det kommer att ta och säger att det står en full buss nedanför trappan och väntar på oss. Göran svarar att det är bästa att jag går ner och säger till busschauffören att det tar lite tid. Jag går så fort jag kan med båda våra ryggsäckar och som tur var, är det ju inte buschauffören Sören som kör denna gången, för då hade det varit kört. Bussen väntar i 10 minuter på oss säger han och jag springer upp och ställer mig utanför glasdörren. Ännu en gång känns det som en evighet innan jag får se Petter komma ut ur dörren.
Så efter ett tag sitter vi på bussen och jag måste sätta på mig mina solglasögon för nu kunde jag inte hålla tillbaka tårarna för jag har aldrig varit så glad över att se Petter som jag var just då.

Vi kom fram till Singapore buss-station där vi tog en taxi till hotellet. Sen gick vi ut och åt varsin pizza för att sedan gå och lägga oss. Det är inte våran grej att ta sig emellan olika länder, det är bara att inse.

puss
J och P