Sista kvällen

Ja, nu har vi gjort våran sista kväll här i Singapore och sista kvällen på denna resan. Imorgon kväll sätter vi oss på planet till Amsterdam och sen landar vi i Göteborg på lördag morgon.

Idag har vi legat hela dagen vid polen, smarthuvuden som vi är tyckte vi att solkräm inte behövdes efter en sån lång resa, nu är det loobster x 2. Efter poolen tog vi tunnelbanan till Raffles, där vi drack Singapore sling, det känndes befriande att få kasta nötskalen på golvet i denna löjligt rena stad. Jenny kände sig lite obekväm med att man skulle kasta skalen på golvet och behöll sina på bordet.

Vi kollade även in en bar som heter New asia bar, som ligger på 71:e våningen. Hissen var lite läskig kan jag säga. Men det var en jäkla fin utsikt.

Sen hängde vi lite i Chinatown igen, där vi gick runt och kollade och åt Satay-spett och handlade lite billigt saker (Olas presenter). Nu är vi snart hemma.

Supergod Kinamat vid polen

Utsikten från 71:e

Jenny vågade stå närmare kanten än Petter

Singapore sling på Raffles

Skräpigaste golvet i hela Singapore

Chinatown var mysigt som fan

Goda spett på en foodcourt

Puss och godnatt
P och J

Singapore

Vi är i Singapore och mår bra. Nu är vi inne på sista dagen, det känns tråkigt men ändå ska det bli väldigt skönt att komma hem till Plantage,familj och vänner. Igår var tanken att vi bara skulle ta det lugnt, ligga vid polen och softa, men när vi gick upp ösregnade det, så planerna fick ändras lite. Efter lite surfande bestämde vi oss för att ta oss till Singapore Art Museum, där Ken Tyler hade utställningen This is Not a Print! tyvärr var det fotoförbud så inga bilder därifrån, med det var en sjukt bra utställning.

Efter det var det bara att traska runt lite, promenerade till Chinatown, tog en öl vid kanalen för att sedan ta tunnelbanan hem. Kinamat vid polen, kollade på en film för första gången på tre veckor och sen sova.

Idag har det bara varit poolhäng, nu ska vi snart ta oss ner på stan. Vi försöka komma in på Raffles för en Singapore Sling och sen blir det mat i Chinatown.

Singapore är en jäkligt fin stad, dyrt dock men välldigt fin. Petter sa igår att skulle man någon gång jobba utomlans så är det här. Och när Petter får in något i huvudet är det svårt att få bort det, så när jag gick och la mig började Petter surfa jobbannonser. Som tur är tror jag inte han hittade något (men man vet alldrig).

Puss
J & P

Från Tioman till Singapore

I går gick vi upp kl.7 för att hinna med båten från Tioman kl.7.30. Förutom att vi var trötta och lite oroliga om vi skulle få någon bussbiljett till Singapore gick det fint. När vi kom i land sprang Petter till buss-stationen och Jenny tog hand om packningen. Yes, Petter lyckades roffa åt sig dom 2 sista biljetterna. Vi hade en timme på oss att äta frukost och ta oss till bussen. Vi hittade inget direkt frukost-ställe utan fick slå till på varsin grillad macka med pommes frites. Jennys mage som vi trodde stabiliserat sig dagen innan, började åter igen röra på sig. Efter vi hade ätit började vi promenera till bussen och det var varmt och svettigt och Jenny började klaga på magont.

Framme vid bussen verkar det som om våran buss är 30 minuter sen, så vi hade gott om tid att sitta ner. Jenny spenderade sina sista malaysiska pengar på att springa på toa (hade jag haft mer ork, hade jag säkert kunnat få till någon sorts mängdrabatt). Panikslagen över att sitta på en buss i 4 timmar utan toalett, så var inte tårarna långt borta för Jenny. Men våran nya norska vän gav henne en påse att ha med sig på bussen. Väl på bussen somnade hon och påsen förblev oanvänd.

Nu kommer två små sidospår där både Petter och Jenny skriver sina tankar om vad som hände vid gränsen till Singapore.

Petter:
Väl framme vid gränsen var det att ta sin packning och bege sig mot tullkontrollen. På vägen genom den stora lokalen satt det en hel del plakat om regler för inresande till Singapore, bla bla bla läste jag. Jag har väl för fan gått genom en massa tullar genom livet, och jag vet, knark är bajs och så vidare. Efter jag har visat passet är det dags för tullen, grön eller röd, hmm.

Nej, jag har inget knark på mig, och inget att deklarera. Så grön kö blir det. Väskorna på bandet, Petter genom metalldektektorerna, visar att det inte finns knark i kepsen, tömmer fickorna och där blev det fel.

Tullmannen Göran pekar på mitt ciggpaket och frågar:
- Har du betalat skatt för detta
- Hmmm, nja, betalat och betalat. Jag har ju betalat pengar för paketet, kanske inte här men, ja du vet...
- Har du fler paket på dig?
- Om jag har fler paket, tja om du menar flera cigg-paket, tror jag har ett i väskan.
- Kan du öppna väskan är du snäll.

Fan, jävla skit-tull. Jag öppnar väskan och det trillar inte bara ut fyra ciggpaket utan ett par bärs jag glömde att jag hade i väskan. Göran ropar på sin tullkompis som tar mig och min väska under armen och in i ett litet rum. Det här blev ju lite dumt. Görans kompis ber om mitt pass och börjar fylla i ett formulär, lite standard frågor, bla bla. Jag är fortfarande ganska coollugn. Efter Görans kompis frågor var jag på väg därifrån, trodde jag, nä nu skulle jag in till Görans kompis kompis som är tull-chefen. Nu började svetten rinna på ryggen. Jag sätter mig och får en jävla avhyvling. Sen frågar han mig om jag inte har sett skyltarna på väg in, nej, säger jag. Då knackar han på en skylt på väggen, nu mår jag dåligt. Straffet för att inte förtulla mina varor är 200 dollar per sak eller fängelse, snabb huvudräkning, 1600 dollar, eller fängelse. Vi sitter tysta ett tag, sekunderna tickar väldigt långsamt. Till slut reser sig Görans kompis kompis tull-chefen och suckar.

- För att det är första gången du reser till Singapore kommer jag se genom fingrarna på detta, betala tullavgifter och försvinn härifån.

Lättad betalade jag 30 dollar och gick genom dörrarna där Jenny väntade.

Jenny: När det var dags att gå igenom tullen, så tänkte jag bara på om det kanske var så at jag hade feber. Den norska vännen hade skrämt upp mig lite och sagt att det var inte säkert att jag skulle få komma in i Singapore om det nu var så att jag hade feber. Jag kände mig ju väldigt varm och hade haft lite frossa på natten innan, så jag kanske hade feber tänkte jag.

Men när jag har gått igenom tull-bågen är det ingen som bryr sig om mig, så lättad tar jag mitt bagage för att vänta på Petter som är bakom. Men va fan, han har visst stannat och pratat med tullkillen Göran. En annan tullkille ropar på mig och säger att jag måste ta hand om Petters stora ryggsäck. Medans jag försöker baxa ner hans ryggsäck från bandet, så ser jag att Petter börjar dra fram sina ciggpaket och strax går dom bort in i ett rum. Göran kommer fram till mig och säger åt mig att vänta på andra sidan glasdörrarna.

Helt plötsligt har min gamla magont bytts ut mot en ny sorts magont. Jag står där med alla vår tunga packning och bara väntar (det känns verkligen som en evighet). Jag ser Petter sitta i ett annat rum och sen ser jag att dom går in i ett annat rum. För andra gången på denna dagen känner jag att tårarna är på gång. När ska jag få se Petter igen, är det enda som for runt i mitt huvud. Jag ropar på Göran och frågar hur lång tid det kommer att ta och säger att det står en full buss nedanför trappan och väntar på oss. Göran svarar att det är bästa att jag går ner och säger till busschauffören att det tar lite tid. Jag går så fort jag kan med båda våra ryggsäckar och som tur var, är det ju inte buschauffören Sören som kör denna gången, för då hade det varit kört. Bussen väntar i 10 minuter på oss säger han och jag springer upp och ställer mig utanför glasdörren. Ännu en gång känns det som en evighet innan jag får se Petter komma ut ur dörren.
Så efter ett tag sitter vi på bussen och jag måste sätta på mig mina solglasögon för nu kunde jag inte hålla tillbaka tårarna för jag har aldrig varit så glad över att se Petter som jag var just då.

Vi kom fram till Singapore buss-station där vi tog en taxi till hotellet. Sen gick vi ut och åt varsin pizza för att sedan gå och lägga oss. Det är inte våran grej att ta sig emellan olika länder, det är bara att inse.

puss
J och P

Tioman

Såhär såg det ut på våran gård

Första dagen på Tioman

Första besökaren på våran altan, husödlan Rachid

Petter sitter och myser under palmen

Drick-paus

Ett annalkande oväder som inte varade så länge

Ledar-apan satt och mumsade ur våran papperskorg

Sedan fortsatte han upp i palmen för att visa vem som är top of the world

I väntan på mat blickar Petter ut över stranden

Jenny och favvo-frukosten

Vuxentid på strandbaren

Kvällens fisk

Svempa

Jenny med sina nya små vänner

J och P sista kvällen på stranden

Nu ar det dags att lamna Tioman

Imorgon satter vi oss pa baten harifran och sen blir det buss tll Singapore. Nu ar det ingen ko till datorerna, sa har kommer en liten redogorelse av vad som hant sen Kulan.

Vi lamnade varat fina hotell tidigt pa morgonen for att ta oss till buss-stationen och ta bussen till Mersing. Vi fick ingen ny van i busschaufforen Soren i alla fall. Vi satt langst fram i bussen och bredvid Petter lag det en matta med texten Welcome pa. Petter rakade stota till den och dar hade vi borjan pa en ovanskap. Busschaufforen Soren pekade pa mattan och sen pa Petter mycket arg och slangde ur sig ett par ord pa malaysiska. Petter forsokte forklara att det var folket som gar pa bussen som stoter till mattan, men smack, talk to the hand fick Petter tillbaka.
Nar bussen rullat ut fran buss-stationen borjade bade Petter och Jenny bli lite kissnodiga. Efter ca 90 minuter tar Petter mod till sig och fragar busschaufforen Soren om det finns nagon mojlighet att stanna for att kissa, men aven denna gangen smack, talk to the hand. Efter 2,5 timmar borjade Petter allvarligt att fundera pa att kissa i en flaska, men da sladdar busschaufforen Soren in pa en mack och ropar surt, toilett.

Efter 6 timmar var vi anda pa plats i Mersing och efter ytterligare 2 timmar satt vi pa baten till Tioman. Har pa Tioman finns det inte sa jattemycket att gora, vara dagar ser ut ungefar som vi skrev i tidigare inlagg. Vi har hangt med en barnfamilj fran Stockholm ganska mycket (vi vet inte om vi borjar bli gamla eller bara valdigt trakiga). Den yngsta dottern pa 4 ar tyckte valdigt mycket om oss och hon vill bo i varan familj sa hon. Sa bli inte forvanade om vi kommer hem med en 4 arig dotter. Djurlivet har ar spannande. Vi har apor som bor i bergen bakom varan bungalow, dom kommer ner titt som tatt och forsoker fa sig natt att ata, igar nar vi skulle hem sitter det en apa pa varan trapp och gar igenom varan papperskorg. vi har avan varaner runt husknuten, nar solen gar ner en hel massa fladdermoss och sa klart ett korallrev med massa fina fiskar (Jenny halsar att hon for forsta gangen har snorklat).

Efter att vi nu har varit ute och rest ett tag, sa vi att det vi har haft tur med vara magar. Ingen magsjuka har, men det skulle vi inte sagt. Igar efter middagen dar vi precis har pratat om detta, sa far Jenny valdigt ont i magen for att sedan vakna mitt i natten och behova besoka toaletten (upprepade ganger). 24 timmar senare har magen stabiliserats och vi ska ut pa varan sista middag.

Imorgon kommer vi till Singapore dar vi ater ska bo pa ett lite lyxigare hotell, det ska bli skont. Men nu borjar vi aven langta hem lite till varan kara Plantagegata.

puss
J och P

Vi lever!

Ja, det ar sa att vi lever. Vi kom till Tioman i onsdags efter en helt okej busstur. Inte helt felfri saklart, men anda helt okej.

Har pa Tioman har vi det riktigt bra och vi kom snabbt in i det lugna lunket som ar har pa on. Vi startar vara dagar med mata aporna bakom varan bungalow och sen gar vi till frullen for att inta banan-pannkaka med glass och sen ligger vi pa stranden och solar och snorklar i det underbara vattnet. Vi dricker Tiger ol och kakar grillad fisk till middag.

Det vimlar av apor runt varan bungalow, som vill ata upp vara chips-rester som ligger i papperskorgen.

Som ni forstar sa ar det inte latt att fa tag pa internet har, sa ni far vanta med att se bilder nar vi kommer till Singapore pa tisdag. Eftersom det bara finns tva datorer sa det en valddigt lang ko bakom oss nu. Men det kommer nog ett litet langre inlagg fran oss innan vi kommer till Singapore, kanske pa mandag.

puss
J och P

Redan dags att lämna Kulan

Ja, det blev inte så många dagar här i Kulan. Det kan vi tacka Air Asia för. Imorgon drar vi ut till ön Tioman. Vi ska åka buss i 6 timmar och sen båt för att komma dit. Att komma till Tioman är något vi ser fram emot som fan faktiskt.

Idag har vi varit och kollat runt lite. Vi var vid Petronas twin towers, där var det verkligen ett shopping-paradis. Det fannas alla dess märken och butiker, här trängdes Gucci, Chanel,Prada, Banana republic med Top shop och Zara (plus ca 600 butiker till). Hade vi haft mer pengar så hade vi lätt kunnat shoppa loss. Och sen hängde vi lite i Chinatown, det var som en ända stor marknad och även där trängdes märken som Gucci och Prada med fler i lite billigare och prutvänligare skala.

Nu ska vi ner och ta en drink i hotel-baren innan vi går och lägger oss.

Petronas twin tower

Massa härliga butiker

Hittade en trevlig reggae-bar i Chinatown

Chinatown

En ölpaus

Här är det inte Toni & Guy utan Thomas and guys som gäller

Första dagen i Kulan

Idag gick vi upp tidigt för att kolla in frukosten på hotellet. Den var så jäkla bra, synd bara att jag var lite bakis i morse så att jag inte riktigt kunde njuta ordentligt. Sen var det dags att bege sig till Batu cave. Petter var taggad till tusen på att få se lite apor. Men tyvärr så var vi där för tidigt, för aporna hade varit uppe så länge igår så dom låg fortfarande och sov. Petter gick runt och grymtade "Jäkla skit-apor".

När vi kom tillbaka till hotellet så var det dags för att ligga lite vid poolen. Synd att det inte var så mycket sol bara. Men äntligen blev det lite lugn och ro på den här resan. Nu på kvällen var vi ute och åt på en indisk restaurang. Petter slog till på Vindaloon även denna gången. Tydligen var den ännu starkare än i Hong kong, så nu ligger Petter på sängen och frustar och svettas.

Utanför Batu caves

272 trappsteg är ingen match för oss

Inne i Batu cave

Tro det eller ej, men han hette Svempa

Jenny är rädd för många saker, men konstigt nog är inte ormar en av dom sakerna

Dagens Vindaloo

Från Guilin till Sheraton

Alla västerlänningar vid ett bord under middagen i Guilin. Den canadensiska damen håller låda och viftar med armen. Sicket gäng vi var...

Äntligen kom vi till det fina rummet

Både dusch och badkar

Hugh Hefner

Utsikten från vårat rum

Resan från Yangshou del 2

Efter middagen som bestod av en kycklingvinge ett ägg och ris (Jenny som bad om vegg mat fick sin vinge bortplockad och ersatt med ett brunt ägg) fanns det inte så mycket att göra en att gå och sova. Vi båda bara längtade till Kulan. Och att kunna sova var inte det lättaste, jag tror att sängarna var gjorda av betong, dom var så jävla hårda. Sen var det det jäkligt lyhört och en massa små flugor surrade i öronen.

Morgon efter är det att gå upp tidigt, frukosten som ingår serveras mellan 8-8.30. När vi kommer bort till restaurangen slår vi oss ner med en kinesisk familj och frukosten dukas fram, jag och Jenny gick därifrån hungriga (sjögrässoppa och nudlar är ingen höjdare). På vägen till rummet igen stötte vi på Svempa som berättade att reservdelarna till planet nu hade kommit, skönt, det var bara att han fick inte tag på någon tekniker som kunde installera det hela. Men han hoppades att vi skulle kunna komma iväg runt två. Så runt 12.00 så blev vi hämtade av en buss och körda till flygplatsen. Checka in igen, skriva i nya imigrationspapper, vänta i tullen och vi var tillbaka i ingemansland.

För att sedan göra historien kort: tillbaks i vip-rummet, kaffe och cola, galna tanten också och tänker inte betala, sista 75 yuan till en flaska wiskey, 15.00 sitter i planet, våran förbetalda mat är borta, inga pengar tillbaka, köpa nudlar, ett jävla alkoholfritt flyg, smyga med egen wiskey. 19.00 står levande i kulan, 100 myr taxi till hotellet, framme...

Sunkiga som fan och jävligt hungriga svänger vi upp till hotellet. Taxin stannar och två portiärer kommer springande för att öppna dörrarna, en tredje kommer med en guldfärgad vagn för att ta bagaget. Vi möts att mycket "welcome mister, miss" mycket bugningar, mycket hålla upp dörrarna. Det hela känns absurt, sunko ett och två blir behandlade som om vi några kändisar. Efter ha checkat in kommer portier tre och leder oss till hissen, framme på våning 28. Portiern öppnar dörren och vi tror inte det är sant. Ett så jävla fint rum, vi kommer in i hallen, där innanför är sovrummen och ett litet kontor, ett badrum med båda dusch och badkar (lika sort som hela rummet i Guilin) och walk-in closset, sen är inte utsikten helt fel heller. Efter en dusch beger vi oss ner för att äta, inte superbilligt men för 118 myr per person får vi deras buffe och hur mycket vin man ville. Utsvultna var detta paradiset, jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om maten, där fanns allt man kan tänka sig, indiskt, japanskt, kinesiskt och ett efterrättsbord som inte var av denna värld. Så där satt vi och åt och drack tills dom stängde, sen var det dags att krypa ner i sängen för en välbehövlig natts sömn.

Puss och kran
P&J

Framme i Kulan

Vi är nu framme i Kuala Lumpur, men vägen hit har inte varit så lätt. Vi har varit fast i Guilin i över ett dygn och varit utan nästan ingen mat i ca 48 timmar. Eller inte varit utan mat helt, men i och med att middagen igår var helt åt helvete och frukosten idag också, så skulle jag nästan vilja kalla det att vara utan mat (om man bortser från gratis crackers).

Men nu är vi i all fall incheckadepå Sheraton här i Kuala Lumpur och vi vill bara glömma att vi har betalat här för föregående natt, då vi istället befann oss på ett riktigt skitställe i Guilin. Men ni får höra hela historien imorgon för nu har vi tryckt i oss hotellets buffé och är så himla mätta (det var nämligen både "ät hur mycket du vill och drick så mycket vin du vill") så nu ska vi gå och sova i våran supermysiga kingsize säng.

Puss och godnatt
J och P (äntligen i Kulan och lite småfulla)

Resan från Yangshou del 1

Det där med att ta sig emellan resmålen verkar inte vara det det lättaste när det gäller oss. Vi gick upp 06:30 idag och satte oss i en taxi ut till flygplatsen i Guilin. Det gick hur smidigt som helst och vi är på flygplatsen vid 8 tiden. Men det är inte incheckning förrän 9:10. Vi tänker att vi går och tar en kaffe så länge, men en kaffe kostade visst 78kr så det gjorde vi inte.

När klockan är halv 10 har vi fortfarande inte fått checkat in, för all personal har tydligen inte kommit än. Till slut är all personal på plats och vi checkar in. Inne i vänthallen står det att det är gate 17 och vi traskar dit. Det står visst inget plan där, men det kommer väl tänker vi. Det är ju ändå en timma kvar tills planet ska gå, för planet ska ju gå kl.11.10.

Men när klockan är 11 har det fortfarande inte kommit något plan och i och med att vi är i ett land där det inte är så många som pratar engelska så får vi inga svar på våra frågor heller. Vid 12 tiden kommer det ett plan och vi boardar. När vi väl har gjort det och precis ska gå på planet kommer det ut en liten hysterisk Svempa som gapar att vi inte kan gå på. Alla måste gå tillbaka i vänthallen igen. Det är tydligen något fel på planet som måste fixas så det är bara att vänta. När vi sitter där i vänthallen igen kommer piloterna in och Petter går fram till dom och frågar vad det är som är fel. Den ena snubben säger att det är något strul med datan och han behöver en manual till datan "Because i´m not a computer guy you know". Petter börjar flacka med blicken och går direkt och köper sig en whiskey. Nu kunde ju inte denna pilot veta detta, men en sån sak är ju helt förbjuden att säga till Petter.

Två timmar senare får vi veta att vi inte kan åka med det planet, men det skulle flyga ett annat plan från Kuala Lumpur kl.16 och skulle vara framme kl.20 och då skulle vi åka. Paniken infinner sig hos alla, för vad ska vi göra alla dessa timmar och hur ska vi göra med mat? I cafeét fanns det inget annat än nudlar att äta. Det kommer fram en hysterisk canadensisk dam som börjar prata med den lilla hysteriska Svempa. Hon är riktigt sur och undrar över maten. Den lilla Svempa säger att det finns att köpa mat och vi får betala den själva. Damen blir mer och mer högljudd och gapar om att vi ska ha "Free food". Alla kineser som stod runt omkring stämde oxå in i kör "Fri Fod". Den lilla Svempa svettas och efter en stund kan han erbjuda oss gratis vatten och gratis crackers. Damen vill inte ha crackers utan hon vill ha mat. Hon fortsätter mala på och det är en ganska absurd stämning runt den lilla Svempan. Petter och jag sitter bara och skrattar nervöst åt allting och inser att vill man ha nåt idag så är det bäst att hålla sig i närheten av damen.

Sen kommer det fram ett kinesiskt par till oss som berättar att det finns en VIP-avdelning som man kan sitta i och få gratis dricka och snacks hela dagen. Det kostar bara 80 yang. Jag och Petter tänker tillbaka på Shentzens fåtöljer och bestämmer oss för att i VIP-avdelningen där vill vi vara. Jag växlar några Hong kong dollar, för våra kinesiska pengar är slut. Skitdålig kurs, men det skiter vi i. Vi ska sitta bra resten av eftermiddagen. Väl inne i VIP-avdelningen börjar vi dricka kaffe och cola. Efter en halvtimma kommer den canadensiska damen in följt av ett tåg av lite olika folk. Hon sätter sig vid oss och säger att hon ska definitivt inte betala för att sitta där. Hon har även smsat med sin polare som är tv-producent och tycker att hon ska gå till tv med historien. Personalen inne i VIP-avdelningen kommer fram och vill att damen ska betala, men som sagt det tänker hon inte göra. Hon gapar på om att hon ska sitta där inne gratis och sen går hon ut för att hämta in mer folk som ska sätta sig i VIP-avdelningen gratis.

När hon kommer tillbaka efter en stund, säger hon att vårat plan är inställt. Vi ska tydligen till ett hotell i närheten och förhoppningsvis går det ett plan imorgon till Kuala Lumpur. Jag och Petter försöker få tillbaka våra pengar för VIP-avdelningen, vi hade ju bara varit där i ca 40 min. Men det går inte men vi kan komma tillbaka imorgon och äta mer snacks.

Inget att göra åt, det är bara att ut och få tag på sitt bagage och gå mot bussarna som ska ta oss till hotellet. Till slut får vi ett ganska skitet rum på ett ganska skitet hotell. Men vad fan, vi ska ju vara i Kuala Lumpur nu och just vid denna tiden skulle ju jag ligga vid poolen med ett glas vitt. Nej, istället har vi just varit inne hos den canadensiska damen, där hennes 25 år yngre kinesiska pojkvän just lämnat pizza. Hungriga som vi var tackade vi ja till varsin slice och varsitt vitlöksbröd. När vi tackat för oss och frågar om de ska ner till middagen sen säger hon att hon vet inte riktigt. Hon ska röka en joint och se på film istället. Vi är välkomna att vara med på detta också, men där tackar vi nej och tänker gå ner till middagen istället. Det blir spännande att se hur morgondagen artar sig.

puss
J och P fast i Guilin

Yangshou

Finn ett fel

Det gäller att ta seden dit man kommer

Petter svettas som fan på ett stopp på väg till moon mountain

Även kallade det svettiga paret (efter ha traskat ca 1000 trappsteg)

Välbehövlig svalka

Jenny jobbar på sin kinesiska sida

Comorant fiske

Jenny håller pippi-fiskfågeln

Petter håller också pippi-fiskfågeln

Wei och Jenny skriver kinesisk kalligrafi